femhjartanochjag

Ser treon dansa runt i glaset,
en storm av små bubblor virvlar runt som i ett mini oväder.
Sitter och tittar på den förvridna bilden genom glaset på mina barn som leker en bit ifrån.

Vad har jag gjort?

Min tre åring kramar min ett åring och leker mamma,
plötsligt brister hon ut i ett joller som får ens hjärta att vekna.
Mina barn, mina ögonstenar.
Vad gjorde jag emot er?

Jag gick inte på en gång.
Jag försökte stå ut.
Jag var livrädd.
Jag var skräckslagen.

Jag tar glaset med treon och snurrar lite på det, tänk om jag ändå hade slagits tidigare?
Hade det ändrat något eller gjort det värre?
Min 6 åring vinkar till mig och visar upp sin teckning med färgglada gubbar,
en mamma, en pappa och barn.
Alla leende.
Alla glada.

Mina starka små hjältar,
hade det inte varit för er hade jag inte levt idag.
Jag hade aldrig tagit mig upp och fortsatt.
Jag hade aldrig öppnat ögonen igen.

Tanken att Han sitter där han sitter nu, väntades,
planerandes,
som ett vilandes mörker.
Det gör mig livrädd.
Det ger mig mardrömmar.

Dricker ur glaset och känner den bittra smaken av treon,
barnen har alltid koll på mig
och jag dom.

Vi lever i våran bubbla,
av sorg
för alla åren han förstörde.
Vi försöker finna vägen tillbaka,
men det är svårt,
och vi lever i våra egna helveten av ärr och minnes bilder.

En dag kommer han stå där igen,
ännu argare,
ännu mer hotfull
ännu mer intriger att Komma åt mig.

Jag kan bara förbereda mig
och vänta...