Minnenas mardrömslika television
Lite påskpyssel.
Minns.
Tiden då jag inte fick hänga saker i fönstrena
för det såg "zigenarAktigt" ut.
Minns när barnen fick ha vinterkängor trots värmen ute
för att jag inte fick handla vår- skor till dom.
Minns de tidiga mornarna, då barnen gick ut när solen precis börjat ljusa
för ingen av dom ville riskera att han väcktes.
Och i vilket väder som helst satt barnen utomhus...
Minns gungställningarna
som barnen gungade på i timmar
för att få fly bort från mörkret vi levde i.
Jag VET att jag ska tänka positivt,
och jag menar inget i en negativ ton.
Är faktiskt bara helt genom Så jävla ledsen
för vad det svinet gjort.
HUR FAN kan man psykiskt och fysiskt Misshandla dessa barn?
ÅH vad jag har svårt att förstå
hur i helvete man Kan...
..göra allt det han gjorde....
//Jojo
Ps. bilderna är tagna i år.
Jaa, hans handlingar e sånt man som en någorlunda normal människa INTE ska kunna förstå !!!!!Man KAN inte fatta hur en annan människa kunde göra så mot barn och andra vuxna.....KRAM
jag vet inte varför men idag klarade jag av blodet.. :P
Du skrev varken ut adress eller namn i din kommentar men jag fattade att det var du ändå.
Ngt jag inte kan fatta är hur man kan göra barn ila överhuvudtaget. Tur att dina barn har dig Jojo!
ja du, det känns igen. fönstrena var väldigt viktiga, där hade ju folk inblick så där skulle livet se perfekt ut. huga vilka tiden. såg föresten en snutt av oprah idag, verkade handla om barn som blivit kidnappade och sånt men blivit fria och deras process tillbaka till ett normailt liv igen. är repric imorgon, typ 9,40 tro jag.
Att tänka på det är en del av processen!
Att inte förtränga är bra.
Han var/är ett svin och han ska inte glömmas bort. Då kommer han undan för lätt och det ska han inte.
Med tiden kommer de hemska minnerna av honom förhoppningsvis att blekna och ni får den familjära tillvaron som sex hjärtan ska ha, men du måste låta det ta tid.
Tid är viktigt och underskattat!
Att det gör ont är förståeligt, men nu kan det bara bli bättre.
Det går hela tiden framåt, även om det är med små steg.
Och det är lite som att arbeta med barn i behov av särskilt stöd... Två steg fram, ett steg bak... Hela tiden, men ändå kommer man fram tids nog, och då känns det så fantastiskt.
Allt blir bra, jag lovar!
Och du ÄR en fighter.
VI är fighters, och vi är fan inte ensamma.
Det är viktigt!
Förstår det :(
