femhjartanochjag

Min son började bråka med mig imorse,
han ville inte till skolan-
fastän det är lov
och han får ju leka hela dagen.

Och det han kört med tidigare
är att fejka sjukdomstillstånd
för att ev få vara hemma och få spela x-box.

Idag var den enda dagen på veckan som jag
verkligen INTE kunde vara hemma med något av barnen,
jag förklarar men han vägrar lyssna
och han får ett utbrott.

Jag som det klantärsel jag är säger:
"Nu låter du som en liten tjej"
vilket är helt fel att säga
då det inte är Fel att vara tjej
och dessutom stämpla oss "tjejer" som lipsillar.

"Du fattar ingenting tror du att det är kul att gå till skolan
när man är mobbad varje rast av elaka killar som kallar mig "tjej"
och som dessutom har slagit ner mig
gjort mig illa och så säger DU att jag är en liten tjej VA????"

Det sista vrålar han.

Orden hänger kvar runt oss
han storgråter, darrande andetag
med ryggen emot mig.

Jag gapar som en fisk,
orden har förlorat sin styrka
orden har rullat ihop sig till en boll
och hjärtat är spritt i tusen delar.

"Men,..men du sa ju att skolan var bra?"
jag känner mig Dum,
Korkad som inte sett, anat, fattat att det är detta
som fått honom under isen.

"Det var det först" orden är tysta.

Min son blev påhoppad dag 3 efter att han började skolan efter jullovet.
Min son har burit på detta
och jag har tyckt han är otacksam pga allt bråk.

Han spelade fotboll, de kom i bråk med tre andra killar
de försökte ta fotbollen
min son kämpar emot
råkar buffa in i en av killarna.

Han blir fälld av krokben
smäller i huvudet
och så sparkar denna kille
honom liggande.

När läraren blev hämtad av en annan
då det var bråk
frågar de min son vad som hände
"jag ramlade bara" svarade han.

Det är därför han haft blåmärken

det är därför han inte pratat mer om fotboll

det är därför han blivit argare hemma

och det är därför han legat i sömnen och gråtit.



fan....