femhjartanochjag

IDAG fick jag en sådan chock att jag storgrät.

Under 1 timma och 42 min hade bråket varit igång
mellan mig och  3 och 5 åringen.
De HATADE varann
och haaaataaaade mig.

De skrek, slogs, spottades, rev, slet i varann
jag särade på dom, delade atomerna med mitt vrål
de kastade saker, hotade varann
och jag bannade och tillrättavisade dom.

Detta var ingen prinsess-putte-nutt-tjej bråk,
detta är tungvikts fight på hög nivå.
Kanske kan de inte de riktigaste
FET träffarna (vilket jag är glad över)
men dessa två töser är ENVISA.

Jag höll den ena vevandes i ena armen
och den andra hade jag handen mot pannan
vevandes efter att få in slag.

När jag släppte den ena i köket
och motade in den andre i deras rum
hade den andre redan sprungit runt
för att få in en spark.

JAG VILLE SKRIKA DET HÖGSTA
JAG VILLE KASTA MIG UTFÖR BALKONGEN-
om det hade gett mig tystnaden i mitt huvud.

Jag smällde igen dörren till deras rum
efter ha släppt de två Hulken kopior i en enda hög
och väst "MÅ BÄSTE VINNA"
och står sen darrande vid balkongdörren
i syfte att tända en cigg.

"mamma...." frågan kom från min enda son,
och jag vräker ur mig:
"NejJagOrkarInteSåLåtMigVara"
och så motar jag bort honom.

"Mamma...." upprepar han och går då emot mig
och jag känner hur jävla nära jag är bristningsgränsen
och säger panikartad:
"NejSaJag,JagMåsteFåLuftJustNU"

Och MIN son, bara 9 år
trotsar mig trots att jag kokade svart ilska
och kommer mot mig
med utsträckta armar....

...och ger mig en bamse kram....



//Jojo