femhjartanochjag

Jag står utanför hennes dörr,
med utsmetat hjärta i bröstkorgen.

Hennes ord,..

hennes skärande smärta...





Hon är i den avgrund hon tappert
försöker komma upp ur varenda dag.
Hon kanar tillbaka, faller som ett darrande löv.

För varje gång hon tappar taget,
ger hon upp för att skydda,
mota bort den svarta dimman.



Hon snyftar, kryper ihop sittande mot väggen.
Jag hör hennes sorg,
orden hackar sig in i mig,
hon försöker få bort känslan-
känslan av att DetFörflutna flåsar henne i nacken.

"varför slår du mig, du slår hela tiden,varför slog du mig, du bara slår mig,
jag är inte dålig, jag har ju inte gjort något fel
jag är inte din dotter,
jag är inte din dotter
jag är inte din dotter"


Orden kommer i en oändlighet, 
orden är tunga, slungas mot väggarna.
Maktlösheten spränger barriärerna inifrån,
en sekunds eftertänksamhet
i en evighets storm.



"Jag har inte gjort något, varför, varför,
varför jag förstår inte, varför gör du så här,varför gör du så mot mig,
 jag är inte dum jag är inte dum,
jag är äcklig, jag är äcklig, jag har inte gjort fel,
du slår bara mig, fast jag inte gjort något,
fast jag är tyst,fast jag inte gör något,
fast jag bara blundar..
..det gör ju ont,
det gör så ont...
och ingen hör mig...."






Jag sitter utanför dörren,
sorgen exploderar
ångesten äter upp mig.

Jag är SÅ ledsen vännen
för att han gjort dig så illa
och för att jag inte vågade tidigare
trotsa det ASET.

Jag är SÅ ledsen vännen min,
att ärren är många
och inanför det
lever minnenas monster.

Jag vet att mina ord inte läker såren,
jag vet att mina ord känns lama,
inom dig har du redan
gett upp hoppet om hjälp.
ditt liv har bara varit svek
från vuxna
som inte kunnat skydda dig.

Och jag, din mamma,
var en av dom.

Jag förstår så väl min dotter
att det inte KÄNNS,
att du har så svårt att våga
lita på att jag är hos dig nu.

Jag kan sitta bredvid dig
men du är gömd
bakom dina slutna ögon.

Jag kan sitta och krama dig
tills tårarna torkat
och du gnyr
av allt som snurrar.

Jag kan hålla dig
med ett järngrepp
skydda dig från att skada dig själv
medan du matar slag efter slag på mig.

Jag kan resonera med dig
fast du slutat lyssna
och besvikelsen kräks
ur varje cell av hela dig.

Jag tar med dig i affärerna
så du får välja kläder
fastän du inte kommer
använda dom
ändå.

Jag står kvar
när du skriker att jag ska dö.

Jag känner dina ord, skära sönder allt
när du vrålar att du inte vill ha mig som mamma
och jag ger dig rätten att känna så.

Jag bäddar rent i din säng när du kräkts i sömnen,
och jag håller dig när du skäms
att du gjorde det igen
och fortsätter säga att det är inte ditt fel.

Jag tryggar dig när du måste duscha
talar hela tiden om vad jag ska göra
och att det är jag,
din mamma som hjälper dig
fast dina ögon lyser av skräck-
för det är honom du ser.

Jag hör hur du vrider dig i sömnen
jag hör dina kvävda snyftningar
jag sitter utanför din dörr,
och gråter
viskar att det inte är ditt fel.

Mina händer är tryckta mot din dörr...

..jag är så ledsen...



// Mamma