femhjartanochjag

Denna dag har kantats av bergodahlbana,

utan rättighet

att få kliva av.

Som att sitta och åka upp och ner

med barnens elaka ord spottandes

och deras alla osnälla kommentarer.

Ja klart barnen får ha en egen åsikt

klart barnen ska kunna säga hur de tycker

och att de har rätten att känna Känslor!

Men att höra:

"Du är dum"

"Du är ful"

"Äckel"

"Ful äckel"

"Du är dum i huvudet"

"Eksem äckel"

"Jag vill inte bo med Dig fulis"

Och detta eviga spottande

kastandes av saker

smällande i dörrar

vrålskrik

utbrott

och eviga tjat om att de Hatar mig.

Jag vet att det inte är Deras fel

med deras ordförråd.

De har bara lärt sig av Honom.

Och givervis är det mitt ansvar

att ge mina barn ett bra ordförråd

lära dom vad som är rätt

och fel.

Men att få uppleva detta

stå där som den minsta jon

i hela världen

och få bokstavligen barnens GALLA

spydd över sig???

Från mina egna ögonstenar?

Det är svårt att själv hålla balansen

och vara stark, konsekvent

och samtidigt som det svärs, spottas, kastas saker emot mig

ska jag fråga om de inte istället vill ha en kram?

Jag har hornen i pannan,

det bubblar och kokar

svärorden dansar tango i min hals

och jag ler ansträngt och tänker skrik-tankar.

En dag släpps det där fritt

och jag hoppas Han står framför mig då

så ska jag bränna Honom för livet.