Under ytan
Har inte känt mig på topp sista tiden,
som att jag befinner mig under ytan.
Jag vet att jag måste få syre
men ändå finner jag inte vägen upp igen.
Det sägs att ibland behöver man
hamna på botten
för att bli starkare
och finna den rätta vägen tillbaka.
Det sägs att De starka
inte lätt går sönder
utan när det sker
så går de helt enkelt av.
Klen tröst
metaforiskt hån
vad vet jag....
men jag vill inte längre brytas.
Det är som om Livet vore en boomerang
som gång på gång
kommer omvägar tillbaka och bokstavligen
smäller mig i bakhuvudet.
Jag vill inte ha mer blåmärken nu,
jag vill inte känna mig trasig
jag vill ju vara Stark
för att kunna hjälpa mina barn.
Men hur jag än gör
är det som det ändå blir fel.
Som att vara på fel plats hela tiden.....
//Jojo
"Jag ställer frågor som alla vägrar svara på. Jag får en karta men inte vilken väg att gå..."
Jag vet att det är en klen tröst och jag känner mig inte helt tiptop själv, men faktum är att;
ALLT blir bra.
Alltid. Till slut.
Det är bara att ge dig fan på att komma till den dagen då allt är bra, för det GÖR du. Jag lovar :)
Allt blir bra...
uscha, men ja förstår att det inte alls kan va lätt. kan bara hoppas att det blir bättre. kram.
Alltså....jag hittade ingen kjol.
Så jag kompenserade det hela med att inte bära kalsonger idag.
var det dåligt?
Jag vill så gärna skriva något uppmuntrande och klokt, men någonstans är det kanske bara att bryta ihop och komma igen...
Själv går jag nu emot ALLA mina principer och söker hjälp och någon att prata med.
HATE it, men inser att jag kanske måste.
It sucks ibland. Så är det bara...
