SANNING
Att inte kunna påverka ett skit
att bara i ren frustration vanka av och an
väntandes på besked
som omkullkastar oss
är ett psykiskt helvete.
Jag kan inte stänga av
jag kan inte ignorera
och glattigt drutta runt med rosiga kinder
gnolandes på filmmusiken från Hajen.
Mina barn fattar direkt att jag döljer en massa
de tittar alvarligt på mina försök att vara glad
för de kan läsa mig som jag kan läsa dom
det är vårat ärr från tiden med Puckot.
Alla mina tappra försök att vara Normal
fastnar i luften av mina barns blickar
medan jag släpper mina masker i min ensamhet
och förbrilt letar efter dom i alla andra rum.
Min son frågade mig häromdagen
om vi måste fly igen snart
och det som skulle vara ett lugnt svar
gick upp i falsett med irrande blick.
Klart som fan dom är rädda,
klart av helvete de lider för allt han gjort
men det hemskaste är ju faktiskt
att mina ord bara är ord i deras verklighet.
Och deras erfarenhet är att ord är ingenting
eftersom de aldrig hade någon vuxen som hjälpte dom
i deras helvete
under alla år.
Så jag kan bedyra hur mycket som helst
att de är trygga nu
men säg mig en sak då
HUR ska de kunna lita på att det förblir så?
Kommentarer
Trackback
